Redan på 1820-talet väcktes frågan om inrättandet av ett universitet eller en rättsskola i Stockholm. Juristen Johan Gabriel Richert var tidigt ute. Inspirerad av faderns vurm för franska revolutionen går han i skriften Ett och Annat om Corporationer från 1822 till generalangrepp mot det svenska ståndssamhället.

 
Johan Gabriel Richert
Johan Gabriel Richert
 


Hans kritik riktade bland annat in sig mot den akademiska jurisdiktionen enligt vilken de svenska universiteten hade en exklusiv domsrätt över sina lärare och studenter med egen poliskår, fängelse och domstol. Genom den akademiska jurisdiktionen hade en mäktig korporation som universitetet, enligt Richert, utvecklats till en stat i staten som tilläts dominera små samhällen som Uppsala och Lund. Om emellertid universitetet förlades till huvudstaden skulle det förvandlas till en mycket liten korporation i ett vidsträckt samhälle och införlivas i statsorganisationen. 
 

Befriad från böckernas tyranni

Vid ett huvudstadsuniversitet skulle studenten, befriad från böckernas tyranni, öppna sitt sinne för de allmänna, medborgerliga förhållanden, vilka effektivt motverkar såväl ensidighet som egoism. Vetenskaplig bildning bör ske lika mycket, om inte mer, i världen än i studerkammaren, hävdade Richert.


En ivrig förespråkare i adelsståndet för ett huvudstadsuniversitet var greve Erik Josias Sparre. Särskilt de praktiska vetenskaperna, menade han, skulle få en bättre grogrund i storstadspulsen än i de trögrörliga landsbygdsuniversiteten. Vid 1856-57 års riksdag lade han fram sina argument:


”Tron I, att det här i Stockholm skulle vara möjligt för en Professor att termin från termin, år efter år, sitta och föreläsa ett och samma s k collegium, som de studerande så väl känna, att de sitta med detsamma skrifvet och följa med Professorn från perm till perm, för att kontrollera honom, i fall han företoge sig att i någon mån förändra detsamma. Jag tror, att sådant icke här skulle kunna passera, utan att väcka harm och åtlöje, jag tror att Professorerna skulle tvingas att följa med vetenskapernas utveckling.”
 

Hufvudstadens förfinade sinnliga njutningar

Sparre fick mothugg från bland andra kammarrättsrådet Carl Printzensköld som befarade att hundratals studenter i storstaden skulle leda till såväl politiska oroligheter som sedeslöshet. ”Lasten”, påpekade en annan deltagare i debatten, ”kan i en småstad aldrig blifva så förförisk som i en hufvudstad, der förfinade sinnliga njutningar dagligen locka den njutningslystne och förföra den svage.”


När den parlamentariska vägen inte visade sig vara framkomlig riktades istället 1869 på privat initiativ en inbjudan till allmänheten att delta i en insamling till förmån för upprättandet av en högskola i Stockholm. Insamlingen av medel gick trögt. På grund av medelsbristen inriktades strävandena i första hand på att få till stånd en filosofisk fakultet.


Sparre lade åter fram förslaget vid 1872 års riksdag, nu med argumentet att

 
Erik Sparre
 

juridikundervisningen  vid de förefintliga universiteten var under all kritik. En rättsvetenskaplig institution i närheten av den högsta dömande instansen och lagstiftande makt skulle, enligt Sparre, leda till en fruktbar växelverkan mellan teori och praxis. Förslaget avslogs dock även denna gång.


På privat initiativ hölls år 1888 ett möte i Lilla Börssalen om möjligheterna att få till stånd en juridisk fakultet i Stockholm. Mötet utmynnande i en kommitté som 1893 lämnade över ett förslag till styrelsen för Stockholms högskola för inrättandet av en stats- och rättsvetenskaplig fakultet. Genom att engagera huvudstadens många praktiserande jurister i undervisningen skulle utbildningen få ett större inslag av praxis samtidigt som rättsvetenskapsmännen fick mer tid över för forskning och praktikerna fick upp ögonen för teoretiska frågor.

 

Moment 22

För Stockholms högskola hotade strömmen av donationer att sina ut. Man tvingades allt mer att förlita sig på de årliga anslagen från Stockholms stad som upphörde 1894. Stadsfullmäktige förklarade sig villig att bidra med nya anslag bland annat förutsatt att skolan erhöll examensrätt. Den 11 mars 1904 beviljade högskolan examensrätt i de ämnen där det fanns professurer. För den planerade stats- och rättsvetenskapliga fakulteten skulle examensrätten prövas när dess professurer var tillsatta.

 

Högskolan hamnade nu i ett moment 22. Utan examensrätt, inga medel från Stockholms stad och utan ekonomiskt tillskott från staden, inga medel att finansiera de professurer som krävdes för examensrätt. Räddningen kom genom en donation om 200 000 kronor till juridiska fakultetens disposition från framlidne generalkonsuln Johan Wilhelm Smitt.


År 1907 inrättades slutligen en juridisk fakultet i Stockholm. De idéer om ett öppet och tillgängligt "medborgarnas lärosäte" med starka band till det praktiska rättslivet, som låg bakom tillkomstprocessen, präglar än idag verksamheten vid juridiska fakulteten.

 

Texten är en sammanfattning av kapitlet "Kloster eller bordell? - Om tillkomsten av Stockholms juridiska fakultet" av professorerna Claes Peterson och Marie Sandström i jubileumsskriften "En minnesskrift - Juridiska fakulteten 100 år".

 
Stockholms arbetareinstitut
Undervisningen hölls till en början på Stockholms arbetareinstitut på Klara Norra Kyrkogata - en lämplig lokal med tanke på de folkbildningsideal som hade präglat tillkomstprocessen av Stockholms högskola.