Budet har nått oss om att Madeleine Leijonhufvud (född den 2 juli 1942) dog den 3 juni 2018. Från 1984 var hon professor i straffrätt vid Stockholms universitet fram till sin pensionering och det är i denna roll som jag känner henne. Madeleines forskning rörde bl.a. ekonomisk brottslighet och olika former av sexualbrott och våldsbrott. Det är inte möjligt att med några få ord sammanfatta hennes rättsvetenskapliga insatser, men jag vill i vart fall nämna att hon var en mångårig medarbetare i Norstedts Juridiks värdefulla Brottsbalkskommentar samt skrev många uppskattade artiklar, monografier och läroböcker. Hon var även känd som en både flitig och orädd deltagare i samhällsdebatten. Hon kände aldrig efter ”vart vinden blåste” utan framförde sina åsikter på ett engagerat och välformulerat sätt och bortsåg helt från att hon kunde förarga såväl politiker som journalister och mer försiktigt sinnade jurister. Jag tänker fortsatt inte redogöra för alla hennes juridiska aktiviteter och utmärkelser – vilka är många – utan vill försöka ge ett porträtt av den människa som jag känner henne.


I början av 1980-talet var kvinnorna i definitiv minoritet vid Juridicum i Stockholm liksom vid övriga juridiska fakulteter i Sverige. Att då möta en kvinnlig förebild som gav stöd och uppmuntran såväl på ett direkt plan som på ett officiellt sådant var helt fantastiskt. Jag skrev en gränsöverskridande doktorsavhandling, vilken i mitt fall spände över både förvaltningsrätt och straffrätt. Idag är sådana upplägg inte ovanliga, men på 1980-talet var det mer tveksamt: Hur skulle dessa olika ämnen med skilda traditioner kunna förenas på ett godtagbart sätt? Madeleine tvekade inte det minsta utan menade – i likhet med min handledare professor Hans Ragnemalm – att detta var ett rimligt upplägg, om man skulle skriva om den då nya företeelsen sanktionsavgifter. Biträdande handledare var inte formaliserade på den tiden, men hon uppträdde ändå som en sådan och gav mig såväl kloka synpunkter som extra råg i ryggen på alla de sätt. Hennes öppenhjärtiga stöd glömmer jag aldrig och det är en tradition som jag har försökt förvalta efter bästa förmåga, ständigt med hennes agerande i åtanke.


Mot slutet av 1990-talet kom vi att förenas i vårt intresse för en barnpornografilagstiftning som skulle ha en bättre verklighetsförankring än den dåvarande. Denna lagstiftning innebar att brottet ifråga var ett tryckfrihetsbrott och på så kom de mest vedervärdiga handlingar att skyddas av tryckfrihetsförordningen. Det innebar att många personer som borde bestraffas alls inte kunde straffas. Ett förslag till grundlagsändring lades fram varvid den s.k. tredje statsmakten – som alltid då det gäller att begränsa yttrande- och tryckfrihet – bokstavligen gick i taket: Allt skulle stå fast vid det uråldriga (läs förlegade). På en hearing med företrädare för riksdag, regering och journalistkåren försökte Madeleine och jag förklara hur tryckfrihetsförordningen skulle kunna ändras på ett radikalt men mycket enkelt sätt, nämligen genom att i denna grundlag uttryckligen ange att barnpornografibrott fortsatt skulle bedömas enligt Brottsbalken istället. Så blev det fast efter diverse turer.


Nåväl, Madeleine och jag har vid flera tillfällen påmint varandra om denna hearing då vi uppenbarligen förargade många. Särskilt minns vi den journalist (må hans namn vara dolt) som reste sig upp, pekade på oss båda och med stark stämma uttalade följande: ”Ni mörkerkvinnor från medeltiden”. Madeleine och jag var rörande överens om att det var ett i sammanhanget rätt så smickrande epitet. Sådan var hon – orädd och talför – och det var spännande att haka på i detta sammanhang.


Sista gången jag hade förmånen att träffa Madeleine var vid Hans Ragnemalms begravning hösten 2016. Vi drog oss undan för att tala om ditt och datt. Hon berättade då om sin kamp mot sjukdomen och förklarade hur hon så gärna ville leva längre, hur hon hade så mycket kvar som hon ville göra och uppleva, även om hon samtidigt gav uttryck för tacksamhet över att ha nått den ålder som hon då hade gjort. Det är så sorgligt att Madeleine inte fick längre tid än knappa två år efter denna dag. Samtidigt vill jag poängtera, att det var underbart att träffa en så levnadsglad människa, särskilt som så många både yngre och friskare människor alls inte har samma livsglädje och styrka som Madeleine hade i denna stund.   

 

Wiweka Warnling Conradson

Madeleine Leijonhufvud
Madeleine Leijonhufvud